Har du visor min vän?

Hör du till dem som inte kanske får resa så ofta? Speciellt utomlands, dit det skulle vara så roligt att åka – till Amerika, Australien, Kina eller t o m bara så långt som till Island här i vårt eget Norden. De finns där ute, men alltid har vi inte chansen att gå till resebyrån och köpa oss själva och vår resekumpan biljetter tur-retur till Sydafrika eller Italien. Det vore lyxigt om det var så, men tyvärr är vi inte alla så lyckligt lottade.

I sådana livsskeden är fantasin ett ställe dit man kan göra underbara, berikande resor till i stället.

I dagens tekniskt präglade samhälle känns det för mig ändå som om vi sällan stöter på kreativitet, likaså känns det som om intresset och ivern för fantasin och användningen av de egna idéerna är så mycket mindre än förut. Vi går faktiskt alla och bär på en fantasivärld inom oss och ofta utan att vi alls vet om det.

Sedan jag lärde mig hålla pennan i handen och skapa de viktigaste bokstäverna har jag mer eller mindre skrivit och åter skrivit. Jag storälskade i unga år att skriva i mina dagböcker, ja, i stort sett älskade jag allt där jag fick använda mig av det som innebar egna påhitt, kreativitet, helt enkelt yttranden tillsammans med egna idéer och knep av alla de slag. Ett hopkok av skapande och kommunikation på allehanda sätt var närvarande jämt: sång, musik, rytmer, målande, tecknande, böcker som lästes, böcker som skrevs, fotografering av allt som var nytt och spännande, snickeri enligt vad jag hann och klarade av, resor till olika knutar av världen – ja, den här sinnevärlden jag talar om är oändlig.

I dag undrar jag vart den motivationen till det kreativa tagit vägen hos er? Eller har den tagit vägen någonstans? Har ni ännu lust att skriva och berätta, att skapa och planera? Jag hoppas detta så innerligt och vill ta vara på varenda en skapande kotte! Det gör er så gott; jag minns hur väl det gjorde mig i gymnasiet att rusta inför en kulturkurs och från början till slut göra riktigt eget papper och skapa sidor till en bok tillsammans med mina två goda vänner. Det här blev till en trilogi som vi kallade Tiden. Jag begav mig in i årstidernas sagovärld. Fortfarande är den här trilogin min stora stolthet och gör mig så gott – bara en återvändo genom att bläddra i boken väcker styrka i mig.

Själv gav jag aldrig upp om skapandet och framför allt skrivandet. Det var något som kändes så bra då jag väl fick en tom sida framför mig, pennan i handen och allt jag funderade på nerskrivet på den blanka sidan, och på många fler än bara en av dem. Kanhända möttes jag av skeden i min ungdom då pennan stod stilla och jag ingenvart kom i mina skrivböcker eller ens i det dagliga livet mitt i studierna. Det var studietiden och det var hård press och mycket att fundera på. Nu senare har jag ändå insett att det hela bara beror på bristen på allt det som gav mig mest: bristen på kreativiteten. För det kommer ännu fler tidpunkter i livet som kräver mycket tankearbete, ansträngning och prestation och då ser jag kreativitet och hobbier liksom dessa enormt viktiga. ”En sång är bättre än en kappsäck när vägen är hård och lång”, skrev också Tove Jansson en gång.

Det är en resa för sig att bege sig in i en bok om kvällen innan man släcker lampan och somnar. Det är en färd som är värd så mycket mer än bara den stunden då ögat vandrar över sidan, från rad till rad, vare sig man skriver, läser eller berättar. Det har en mening, mest av allt för framtiden. För unga betyder allt som är värdefullt för det kommande mer än ni anar i denna stund. Att hålla fast vid det kreativa och skapa egna ställen och resemål att ta er till, i er egen och ändå familjära tillvaro som ingen annan kan ha en aning om eller skapa, är något ni ska minnas. Försök att sjunga visorna nu, vare sig de är visor eller något annat fyndigt – det är värt i längden. Håll fast i gamla, goda känslor från barndomen, då det kändes kul att t ex skriva julkort eller nyårshälsningar till alla runtom i landet – jag har nämligen fått märka att det är det äkta, goda som vi behöver även i vuxen ålder. På ett plan eller annat är vi alla barn livet i genom och fantasin ger oss stora barn enorma krafter och resurser – livet i genom.

”…för nu är tiden då visor ska sjungas
och den som ska sjunga är du!
I morgon är kanske för sent, min vän.
Så synd om de sånger som aldrig blir sjungna!
Så tala inte om visor med mig.
Låt visorna tala för dig.”

Ett fantasifullt nytt år 2012!

//Charlotta Pettersson är ordkonstledare för Sydkustens landskapsförbund r.f.