Är jag ung? Är jag vuxen? Utesluter de varandra? Det är en stor skillnad mellan att vara mitt i ungdomen och att minnas den på distans, att uppleva den i retrospektiv. I efterhand tenderar man oftast att antingen glorifiera eller dissekera sin ungdom grundligt. Nynaserna försvinner.

Jag tror jag befinner mig någonstans där på gränsen. Så blir det när vi inte har kvar några verkliga manlighets- eller kvinnlighetsriter. Ungdomen tänjer istället ut sig som en sinitarra med suddiga kanter. Men det går i vågor. Vissa stunder beter jag mig onödigt tråkigt och klamrar mig fast vid vuxna attribut, andra stunder beter jag mig onödigt barnsligt och dansar runt i en desperat ungdomens svansång. Ibland vaknar den konservativa gubben i mig till liv, han som vill att vissa saker aldrig ska ändras. Andra gånger är jag den dumdristiga typen som tar uppmaningen att leva i stunden lite för ordagrant.

Balans, tänker ni nu, allting kräver balans. Jo visst! Men balans i teorin och i praktiken är helt olika saker. Ibland är det bara jävligt tungt i ena ändan – livet kantrar, man snubblar. Då vill folk vara uppmuntrande och börjar tala om “ljuset i tunnelns slut”. Jo tack ska ni ha, men det ljuset bländar om man inte kisar. Och kisa måste man för att kunna stå ut med tillvaron och förstå något.

Att både kunna läsa mellan raderna och se mellan fingrarna, att inte hänga sig upp på detaljer i onödan och att kunna släppa på greppet och inte alltid ta sig själv så seriöst – det är skillnaden mellan vuxen och ung, enligt mig. Överlag upplever jag det svårare och svårare att överhuvudtaget kunna förhålla mig till min ålder. Jag känner mig nästan ålderslös. Hursomhelst är det nog ändå bra att ta en titt i bakspegeln nu och då, se de förbiilande landskapen försvinna snabbt bakom kröken, för att aldrig komma tillbaka. Man blir så lätt fartblind.

Äh halt. Nu får det vara nog av allt flummande. Ju mer jag funderar på hur det är eller har varit, eller inte är att vara ung, känns det som om jag inte riktigt får sagt det jag vill ha sagt. Allt blir bara klyschat. Något fattas. Låt mig därför ändra infallsvinkel. Det är nämligen kanske bäst att närma ungdomen genom att minnas sin egen ålderdom.

Jag minns när jag var gammal
jag minns hur jag som yngling trodde mig veta
hur det är att bli gammal
trodde mig kunna beskriva min egen ålderdom

Ungdomen låg för nära, kändes som en myt
”du har hela livet framför dig”
“du kan göra vad du vill”, sade man
men jag trodde inte på det
sökte därför tröst i åldrandet
i hopp om att veta mera då
men nu vet jag bättre

// Johannes Tabermann, journalist och nästan sociolog