17
februari
2012
Veckans gästbloggare: Marie Stens & Cia Selenius
Denna vecka har vi bett Marie och Cia som startat webbtidningen Lionne att berätta om sitt projekt.
foto: Michaela Fagerudd
En dag var Cia på en föreläsning som handlade om hur man ska behandla ätstörningar. Ju längre hon lyssnade, desto mera irriterad blev hon över att alla funderade på hur man behandlar sjukdomen, men ingen lyfte fram vikten av att förebygga ätstörningar. Varför måste det gå så långt att unga människor blir sjuka i så allvarliga och svåra sjukdomar? Detta var början på det som idag, sex månader senare, är Lionne.
Vad är Lionne?
Lionne är en tvåspråkig webbtidning som finns på adressen lionne.fi. Den här tidningen handlar inte om ätstörningar, i alla fall inte enbart. Lionne behandlar alla ämnen som berör. Det som gör Lionne speciell är att en stor del av texterna och artiklarna i tidningen är skrivna av läsare. Av människor som vill dela med sig av sina erfarenheter, för att hjälpa, för att stödja. Hittills har vi fått följa med djupt in i människors innersta tankar och känslor genom gripande och personliga berättelser. Vi har fått veta hur det känns att bli mobbad, vi har fått följa med i en alkoholists vardag och vi har fått rysningar av att läsa hur kraftigt en depression kan påverka människokroppen. Nästa vecka ska vi faktiskt få läsa om ätstörningar.
I Lionne finns även karriärsberättelser. Karriärsberättelser är texter skrivna av människor i arbetslivet, de handlar om olika yrken och ger en inblick i vilka olika yrken som finns. Genom dessa texter får läsarna en unik inblik i massa olika arbeten. Kanske blir man ännu ivrigare att studera till just det arbetet man drömt om, kanske inser man att det man tänkt sig inte alls passar eller kanske man till och med hittar ett drömjobb?
Vad finns det mer då?
Förutom dessa två kategorier, STORY och KARRIÄR så vill vi på Lionne inspirera våra läsare. Vi vill inspirera till att göra annat än att sitta framför datorn eller tv:n, vi vill hjälpa till så att alla kan hitta något som passar just dem, något som är roligt. Därför finns det även en INSPIRATIONs kategori. Under den kategorin finns det artiklar som är skrivna av oss, men också av läsare. I praktiken går det till så att du kollar upp nått som du tycker är spännande, sen kontaktar du oss på mailen och berättar vem du är, vart du vill fara och ger oss kontaktuppgifter till det stället. Kanske du vill prova fallskärmshoppning, agility, schackklubb eller nått helt annat? Sen kontaktar vi dem och fråga om det är okej ifall du eller du och din kompis kommer och provar på det de har att erbjuda, kostnadsfritt. Förhoppningsvis är det helt okej och ni är väldigt välkomna. I gengäld skriver du en text där du berättar om hur det var, bra och dåliga saker, om det är nått du rekommenderar och så kan du berätta lite praktiska saker kring det du provat på. Om man behöver ha nån egen utrustning eller förkunskaper till exempel. Och om du har möjlghet, ta bilder också. Vi gillar bilder. Skicka in texten till oss så publicerar vi den i tidningen.
Sen kan det ju hända att du redan håller på med världens roligaste hobby eller så har du kanske läst en jättebra bok, gått på en superhäftig restaurang eller varit på den bästa resan någonsin? Då är det bara att skriva om det och skicka in den till oss, så att alla kan läsa och bli inspirerade.
Sen har vi dessutom ett diskussionforum, fritt fram för alla som vill att disskutera där. Både på finska och svenska.
Vem får skriva till Lionne?
Alla får skriva till Lionne. Vem som helst, när som helst. Man scrollar ner till nedersta kanten av tidningen, kollar in högra hörnet och så väljer man en mall som man laddar ner därifrån. Mallen väljer man beroende på vad det är man vill skriva om, en story, en karriärsberättelse, en reseberättelse eller något annat. Mallen är där för att underlätta skrivandet, den ger lite hjälp på taven.
Varför skriver ni inte egna artiklar?
Jo, men det gör vi. När vi har fått läsa alla de berättelser som läsarna har skickat in till oss, då försöker vi göra teman av dem, så att vi kan få struktur på tidningen. Sedan skriver vi fakta kring de ämnen som berättelserna berör. När det gäller karriärsberättelserna så postar vi en artikel med dem där vi ger information kring var och hur man kan studera till just det som karriärsberättelsen handlade om.
Har ni sju bloggare också?
Jepp, sju bloggare och sex stycken bloggar har vi på Lionne. Dem hittar ni under kategorin BLOGGAR och de är absolut värda att gå in på!
Nu börjar blogginlägget bli lite långt..
.. så vi ska avrunda. Men vi hoppas att du går in på Lionne, på adressen lionne.fi och tar dej en titt. Vi hoppas att du, som har en story att dela med dej av eller ett arbete du vill berätta om, laddar ner en mall och skickar in din text till oss. Om du vill kan du vara anonym, men vi kan också publicera ditt namn, din bild, din bloggadress, adressen till din websida eller vad du själv önskar. Vi hoppas också att du har det bra och tar hand om dej själv.
Med vänliga hälsningar,
Marie & Cia
10
februari
2012
Veckans gästbloggare: Amanda Leppänen
Att skada sig själv
När man kommer i tonåldern förändras mycket i livet och det kan vara svårt att hantera alla förändringar. Kroppen ändrar och utvecklas, man kanske börjar i en ny skola, har kärleksproblem, strid hemma och med kompisarna, ångest, deppighet osv. Man söker sig själv och sin identitet, kanske blir man mobbad i skolan och känner sig inte tillräckligt älskad, snygg eller bra i skolan eller hemma. Det är tråkigt och orättvist att man hamnar ut för dessa saker, och det kan sänka självförtroendet, men det är mycket vanligt att känna dessa känslor i tonåldern.
Om man mår riktigt dåligt, kan det hända att man inte hittar en annan utväg än att skada sig själv. Med självdestruktivt beteende strävar man till att skada sig själv eller att ta livsfarliga risker. Det är ett allvarligt problem för att det kan formas till ett beroende och är en risk för den fysiska och mentala hälsan. Det kallas för direkt självdestruktivt beteende, då man medvetet skadar sig själv, som t.ex. skär sig själv, slår sig själv, bränner sig, ätstörningar el. dylikt. Eller indirekt, då man tar risker, man bryr sig inte om sin egen kropp och i längden ökar det sannolikheten för att man skadar sig ”i misstag”. Exempel på detta är att man tar risker i trafiken, dricker sig överberusad, och man inte sköter om sin egen hälsa.
Ett av de vanligaste tecken på depression hos flickor i tonåren är att skada sig själv direkt, när det hos pojkar är vanligare att använda rusmedel eller bete sig osocialt.
Man borde lära sig att tala mera öppet om sina känslor och hantera dem på ett annorlunda sätt, för att man inte skulle börja må så dåligt att man börjar skada sig själv.
Som tur har vi i dagens läge lättare att hitta hjälp än förut. Man kan gå och tala med skolsjukskötaren eller skolkuratorn. Man kan också försöka tala mera öppet med sina föräldrar. Det är förståeligt att vissa saker kan vara svårt att ta upp med sina föräldrar, men det lönar sig att försöka ändå, för då behöver man inte heller gömma sina känslor och må dåligt och föräldrarna kanske förstår känslorna bättre.
Man kan också söka hjälp hos en läkare, där de kan hjälpa dig vidare till en annan professionell, som t.ex. en psykolog.
Om du har varit med om svåra saker i ditt liv, som t.ex. mobbning, olyckor, andra svåra saker, eller mått illa, så är det inte meningen att du enbart skall hantera saken själv, det behövs oftast hjälp med att behandla stora känslor, då är det bra och viktigt att tala med någon vuxen.
Ifall du mår dåligt, och inte vågar ta upp det med dina föräldrar eller en skolkurator, kan du också tala med andra vuxna, som t.ex. en ungdomsledare, lärare eller någon annan vuxen person. Man kan också ringa eller gå till en krisjour för ungdomar.
Det är viktigt att tala om sina känslor, lära sig hantera dem och få stöd.
Kom ihåg att du inte är ensam och att du är perfekt just som du är!:)
//Amanda Leppänen är Ungdomsledare
27
januari
2012
Veckans gästbloggare: Alexandra de Haas
Jag tänkte skriva ett inlägg om hur jag som förvirrad trettonåring kände press inför framtida studie- och yrkesval, att jag efter allmänna gymnasiet på Åland hade tur och halkade in på ett jobb i Stockholm som personlig assistent på ett privat boende för vuxna personer med autism och utvecklingsstörning. Jag tänkte berätta hur jag arbetade som assistent och föreståndarens högra hand i tre år på ett specialfritidshem på Åland för barn med funktionshinder, hur jag blev lärare för en elev i årskurs 6 och sedan plötsligt blev arbetslös då det inte fanns resurser för mig längre.
Jag tänkte flika in att jag nått botten och kravlat mig till toppen efter ett destruktivt förhållande med en manipulativ person med missbruk och att jag nu lever tillsammans med en underbar man som får mig att skratta, att jag blivit bonusmamma till hans två barn, precis börjat pluggat ekonomi, är hus- och hundägare, har hobbys som att fotografera och dansa – och är lycklig.
Medan jag skrev inlägget insåg jag att det inte är det som är relevant. Det betydande och viktigaste jag vill förmedla är vikten av tron på sig själv.
Det finns några saker jag lärt mig på vägen som jag gärna sprider vidare:
• Utstrålningen avgör hur andra uppfattar dig. Det spelar ingen roll hur du ser ut, bara du är bekväm i din kropp, har självkänsla och är nöjd med den individ du är – det attraherar! Den som ser ner på andra projicerar bara sin egna dåliga självkänsla och tror sig därför må bra av att trycka ner andra.
• Bekräftelsedriften är stark hos människan men den bästa bekräftelsen kommer inifrån, den du får från dig själv. Det spelar ingen roll hur mycket smicker du får utifrån om du inte är nöjd med dig själv. Bekräftelse utifrån bygger på och förstärker Egot, inte Jaget.
• Byt ut orden ”borde” och ”måste” mot VILL och ordet ”man” mot JAG. Omformulera negativa tankar till positiva. Se svårigheter som möjligheter! T.ex. ”Man borde sluta röka” får en större betydelse om du istället säger ”Jag vill vara rökfri”.
• Det förflutna har format oss. Förvalta erfarenheter du upplever som traumatiska till något positivt och skäms inte över misstag du anser dig har gjort utan se det som en lärorik upplevelse du kommer att göra annorlunda här och nu och i framtiden om du ställs inför liknande situationer. Det spelar ingen roll om du är 13, 24, 45 eller 86 – ålder är en siffra och vissa personer har gått igenom mer och fått uppleva tyngre erfarenheter än andra.
• Stå för dina åsikter, men bygg ingen mur i vägen.
• Uppmärksamma dina för- och nackdelar, vad du är bra på, dina goda egenskaper men också dina brister. Jag menar inte att vi kan bete oss illa och sen använda medvetenheten som ursäkt, utan att vara medveten betyder att det är en pågående process till förändring.
• Du kan inte styra andra. Du styr ditt eget handlande vilket i sin tur kan påverka andra, men det viktiga är att du är sann mot dig själv.
• Med en stark självkänsla kan du till exempel utbilda dig till vad du vill och arbeta med vad du vill. Det gäller bara att marknadsföra dig själv, utveckla din kunskap genom studier och bevisa det för omgivningen det berör.
Tro på er själva! Ha drömmar, mål och sikta på dem men följ hjärtat och gå dit fötterna pekar. Är det en volontärresa, en skola eller ett yrke eller en hobby som står framför dig just nu? Du fixar allt!
Underskatta aldrig dig själv! Framtiden är möjligheter och dåtiden är erfarenheter. Förr eller senare faller pusselbitarna på plats och den känslan är obeskrivlig.
Viktigast av allt: DU har huvudrollen i Ditt eget liv!
// Alexandra de Haas är levnadsglad och dessutom uppmärksam och nyfiken på människan som individ.
20
januari
2012
Veckans gästbloggare: Frida Lönnroos
Foto: Jennifer Martin
”Hej Frida Lönnroos,
Du har nu fyllt 20. Grattis. Du räknas ännu som ung, men inte som ungdom. Du är halvvägs till 40, och Du har levt nästan en fjärdedel av en genomsnittlig livslängd. Dags att bli vuxen.
M.v.h, Åldersångest”
På dagen jag fyllde 20 kom ångesten som ett brev på posten. Eller ja, kanske det kom dagen efter – på själva födelsedagen hade jag fullt upp med att sova bort nattens festande, och sedan ha kalas hemma för släktingar. (Jag är ganska obekväm med att fira mig själv med släkten, men vad gör man inte för presenter och pengar (till och med låter konfirmera sig)).
Att börja fylla år enligt ett nytt tiotal känns konstigt. Kan inte fatta att jag för fem år sen var 15, och att jag om fem år kommer vara 25. Att fylla 20 har alltid känts så avlägset på något sätt, som att jag aldrig skulle bli så gammal. Nej, tjugo är inte gammalt, men det känns som en början på något. På vuxenlivet, och på åldrandet. Är lite rädd för att åldras och bli gammal, och jag är verkligen inte bekväm med döden heller. (Snarare livrädd.) Därför undviker jag att tänka på sådant så långt det går.
Vad jag däremot tål att tänka mera på är mina mål i livet. Jag tror på listor och jag tror på målsättning (hej Blondinbella!) Så det här får vara min lista tills jag fyller 21. (Hjälp!)
Frida 20 år:
– Tycka om mig själv (ööh okej, älska mig!)
– Ta hand om mina relationer med familj och vänner
– Inte vara avundsjuk på andras liv utan göra något åt mitt eget om jag är missnöjd med något
– Tänka själv och inte lyssna så mycket på vad andra säger
– Bli bättre på att vara i grupp
– Inte tänka så kritiskt om nya människor
– Säga vad jag tycker vid diskussion
– Bli bättre på att göra spontana saker (hur blir man mer spontan? Är usel på det.)
– Vara bra ägare åt Sally, min ljuvliga fåniga kanin!
– Inte tro det värsta om allt
– Inte skjuta upp saker så mycket
– Hitta en bra balans i livet
Men förstås, att bli äldre har ju sina goda sidor också. Jag älskar ju till exempel att bo tillsammans med min pojkvän, kunna planera mitt eget liv och känna mig självständig. Men jag älskar också att vara hemma med familjen ibland och få omtanke (uppmärksamhet och mat). Dock gör det här med två hem att jag ibland känner mig lite halv- mitt gamla liv med familj och bästa vänner finns på ett ställe, medan mitt nya, egna liv på ett annat. Nå, i alla fall får jag det bästa av de två världarna.
Och trots allt gillar jag ju ändå mitt liv som det är nu. Har en ganska bra balans. Gör det jag vill, skiter i det som inte känns bra. Jag är ju ändå ganska ny med att leva, om man tänker logiskt. Skall därför försöka att inte ålderskrisa mig alltför mycket, utan försöka leva mitt liv och njuta av det. Kom igen om tio år så ser vi vad jag säger då…
//Frida Lönnroos är mediastuderande som i december kom på andra plats i De Ungas Akademis fototävling med temat Respekt. Fridas bild hade namnet Självrespekt.
13
januari
2012
Veckans gästbloggare: Hilda Palmén
Ett nyårslöfte
Jag vill börja med att önska er alla ett riktigt gott nytt år 2012!
Det här året kommer att medföra förändringar, som till exempel att vi får ny president. Det kommer också att ske förändringar på personligt plan, som i många fall handlar om att växa upp och mogna och som vi troligen inte kommer att lägga märke till förrän i efterhand. Men en del förändringar bestämmer vi om helt själv. Då stöter vi ofta på det där problemet med plats och tid, varifrån skall man ta den för att ändra på saker? Det blir ju ofta i misstag så att vi på grund av lathet eller någon annan orsak, inte tar i tu med de förändringar vi gör endast för oss själva, för vi tänker att vi gör det sen, nångång. Det är just det här dilemmat som gör att vi lämnar saker och ting ogjorda, så därför tycker jag att ett nyårslöfte är ett helt genialt sätt att bestämma sig för att ändra på saker, du vet att du har ett år på dig!
Så vad är då mitt nyårslöfte för i år? Jo, det är att lära mig att leva i nuet. Något som jag så ofta glömmer. Men det är väll inte så underligt i och med att det finns en massa stress och förväntningar på oss unga idag, vi skall veta vad vi vill bli när vi blir stora som allt yngre. Allting vi gör förväntas vara målmedvetet och genomtänkt, och det ges inte så mycket spelrum till att testa sig fram via olika alternativ. Det stiftas nya lagar (om t.ex ansökningen till yrkeshögskolor och universitet) som gör spelrummet ytterligare snävt, så vad bör vi då göra för att inte drunkna i all stress om våran framtid?
Vi bör ta andningspauser och fokusera på färre saker i taget. Vi skall helt enkelt försöka lära oss att njuta av nuet. Jag säger inte att vi skall skippa allt sånt dänt med framtid utan bara att vi bör lära oss att njuta på vägen. Det är ju lättare sagt en gjort, men det bör testas.
Personligen vill jag lära mig att bara umgås med mina vänner när jag umgås med mina vänner, och bara göra läxor när jag gör läxor. För som det är nu så gör jag alla dedär trettioelva sakerna jag skall ta hand om före nästa, låt oss säga provvecka, på en gång, och jag njuter inte riktigt av något för att jag vandrar omkring i ett flummigt moln av dead-lines. Därför har jag bestämt mig att mitt nyårs löfte i år blir att leva i nuet. Du som läser det här kanske redan har uppnått detta, men ta din chans och förändra något i ditt liv som kommer att få just dig att må bättre, du har ett helt år på dig, vilken lyx!
Take care!
// Hilda ”Haski” går på tvåan i Tölö specialiseringsgymnasium
30
december
2011
Veckans gästbloggare: Charlotta Pettersson
Har du visor min vän?
Hör du till dem som inte kanske får resa så ofta? Speciellt utomlands, dit det skulle vara så roligt att åka – till Amerika, Australien, Kina eller t o m bara så långt som till Island här i vårt eget Norden. De finns där ute, men alltid har vi inte chansen att gå till resebyrån och köpa oss själva och vår resekumpan biljetter tur-retur till Sydafrika eller Italien. Det vore lyxigt om det var så, men tyvärr är vi inte alla så lyckligt lottade.
I sådana livsskeden är fantasin ett ställe dit man kan göra underbara, berikande resor till i stället.
I dagens tekniskt präglade samhälle känns det för mig ändå som om vi sällan stöter på kreativitet, likaså känns det som om intresset och ivern för fantasin och användningen av de egna idéerna är så mycket mindre än förut. Vi går faktiskt alla och bär på en fantasivärld inom oss och ofta utan att vi alls vet om det.
Sedan jag lärde mig hålla pennan i handen och skapa de viktigaste bokstäverna har jag mer eller mindre skrivit och åter skrivit. Jag storälskade i unga år att skriva i mina dagböcker, ja, i stort sett älskade jag allt där jag fick använda mig av det som innebar egna påhitt, kreativitet, helt enkelt yttranden tillsammans med egna idéer och knep av alla de slag. Ett hopkok av skapande och kommunikation på allehanda sätt var närvarande jämt: sång, musik, rytmer, målande, tecknande, böcker som lästes, böcker som skrevs, fotografering av allt som var nytt och spännande, snickeri enligt vad jag hann och klarade av, resor till olika knutar av världen – ja, den här sinnevärlden jag talar om är oändlig.
I dag undrar jag vart den motivationen till det kreativa tagit vägen hos er? Eller har den tagit vägen någonstans? Har ni ännu lust att skriva och berätta, att skapa och planera? Jag hoppas detta så innerligt och vill ta vara på varenda en skapande kotte! Det gör er så gott; jag minns hur väl det gjorde mig i gymnasiet att rusta inför en kulturkurs och från början till slut göra riktigt eget papper och skapa sidor till en bok tillsammans med mina två goda vänner. Det här blev till en trilogi som vi kallade Tiden. Jag begav mig in i årstidernas sagovärld. Fortfarande är den här trilogin min stora stolthet och gör mig så gott – bara en återvändo genom att bläddra i boken väcker styrka i mig.
Själv gav jag aldrig upp om skapandet och framför allt skrivandet. Det var något som kändes så bra då jag väl fick en tom sida framför mig, pennan i handen och allt jag funderade på nerskrivet på den blanka sidan, och på många fler än bara en av dem. Kanhända möttes jag av skeden i min ungdom då pennan stod stilla och jag ingenvart kom i mina skrivböcker eller ens i det dagliga livet mitt i studierna. Det var studietiden och det var hård press och mycket att fundera på. Nu senare har jag ändå insett att det hela bara beror på bristen på allt det som gav mig mest: bristen på kreativiteten. För det kommer ännu fler tidpunkter i livet som kräver mycket tankearbete, ansträngning och prestation och då ser jag kreativitet och hobbier liksom dessa enormt viktiga. ”En sång är bättre än en kappsäck när vägen är hård och lång”, skrev också Tove Jansson en gång.
Det är en resa för sig att bege sig in i en bok om kvällen innan man släcker lampan och somnar. Det är en färd som är värd så mycket mer än bara den stunden då ögat vandrar över sidan, från rad till rad, vare sig man skriver, läser eller berättar. Det har en mening, mest av allt för framtiden. För unga betyder allt som är värdefullt för det kommande mer än ni anar i denna stund. Att hålla fast vid det kreativa och skapa egna ställen och resemål att ta er till, i er egen och ändå familjära tillvaro som ingen annan kan ha en aning om eller skapa, är något ni ska minnas. Försök att sjunga visorna nu, vare sig de är visor eller något annat fyndigt – det är värt i längden. Håll fast i gamla, goda känslor från barndomen, då det kändes kul att t ex skriva julkort eller nyårshälsningar till alla runtom i landet – jag har nämligen fått märka att det är det äkta, goda som vi behöver även i vuxen ålder. På ett plan eller annat är vi alla barn livet i genom och fantasin ger oss stora barn enorma krafter och resurser – livet i genom.
”…för nu är tiden då visor ska sjungas
och den som ska sjunga är du!
I morgon är kanske för sent, min vän.
Så synd om de sånger som aldrig blir sjungna!
Så tala inte om visor med mig.
Låt visorna tala för dig.”
Ett fantasifullt nytt år 2012!
//Charlotta Pettersson är ordkonstledare för Sydkustens landskapsförbund r.f.
16
december
2011
Vinnarna i fototävlingen ”Respekt” 2011
Den fototävling som De Ungas Akademi arrangerat i samarbete med Folktinget/Svenska veckan är nu avgjord och vinnarna utsågs på vernissagefesten 15.12 på Ungdomsgården Sandels. Tävlingen ordnades för fjärde året i rad och detta år var temat ”Respekt”. Vi fick in 68 bidrag av mycket hög kvalitet in från både svensk- och finskspråkiga unga runtom i landet. Juryn bestående av Hanna Arhippainen, Helen Korpak, Pia Haataja, Li Andersson, Mikael Eriksson och Mathias Rosenlund träffades i början av december och enades om vinnartrion.
Första pris gick till Tomas Tiainen, Åbo, och juryn motiverade sitt val så här:
1 ) För en filosofisk tolkning av temat, samt ett tekniskt kreativt och intressant slutresultat
Tomas bildbeskrivning: ”Respekt blir för mig väldigt lätt något abstrakt och odefinierbart. Vi talar om att vi skall respektera alla, vi skall respektera andra kulturer och folk med andra åsikter. Men kommer vi ihåg att respektera och värdesätta människor i vår direkta omgivning? Våra vänner, våra kollegor, vår familj? Kommer vi ihåg att det finns en individ även bakom de stora och opersonliga orden? Ser vi människan?”
Andra pris gick till Frida Lönnroos, Helsingfors, med motiveringen:
2 ) För ett självutlämnande och intimt fotografi som berör en allmänmänsklig problematik i vårt samhälle
Fridas bildbeskrivning: ”Jag minns inte när började tycka om mig själv. Det kan ha varit under sista högstadieåret, eller sen först i gymnasiet. Inte minns jag heller när jag slutade tycka om mig själv från första början. Men det var så jävla onödigt gjort i alla fall. Inte för att jag säkert valde att göra det, men ändå. När man föraktar sig själv, föraktar man också andra. Man ser ner på de svagheter man egentligen finner hos sig själv. Respektera dig själv- respektera andra!”
Tredje pris gick till Alexandra de Haas, Mariehamn, med motiveringen:
3 ) För en bild som utgår ifrån de positiva och upplyftande aspekterna i ordet respekt, samt ett kreativt och färggrant resultat
Alexandras bildbeskrivning: ”Använd Dina Ögon Klokt. Se på varje individ med ett öppet sinne, ödmjukt och positivt – med hjärtat och förnuftet. Låt Dina ögon, Ditt hjärta och förnuft styra hela Din tankegång, Ditt kroppsspråk och bemötande. Alla människor har sin egen lysande personlighet, sina egna erfarenheter – vi är vårt eget Jag. Döm inte av första anblick och låt inte fördomar och stereotyper – rädsla – förvilla Dig.Möt alla människor med RESPEKT och vi kommer att få en ljusare, mer konstruktiv och kärleksfullare värld.”
Bilderna ställs ut på Ungdomsgården Sandels (Topeliusgatan 2, Helsingfors) till slutet av januari 2012. Utöver vinnarna visas även fotografier av:
Rebecka Stenvall, Karoliina Niemenkari, Matilda Puuronen&Pessi Kauppila, John Mattas, Naiima Farah, Marie Yläoutinen, Simon Mittler, Sofia Ek, Emilia Nyberg, Emilia Lindén, Lina Raunio, Kaisa Lundén, Sofie Fogde, Tessa Mannonen, Hanna Verheyen, Amelie Lund och Madelen Holmström.
Ett stort tack till Tölö specialiseringsgymnasium och till Ungdomscentralen som var med och arrangerade vernissagefesten och till Sarah Bakieh och Antonia Henn som stod för musiken.
09
december
2011
Veckans gästbloggare: Runa Ismark
En annorlunda skola
Många skolelever är säkert överens om att den traditionella grundskolan kan kännas gammaldags och tråkig. Dammiga böcker, enformiga uppgifter och tiden går oändligt långsamt. Blicken vandrar över klassrummet, sökande efter något som skulle kunna tillfredställa fantasin.
Från en lärares synvinkel kan jag i vissa fall hålla med. Visst förnyas metoderna och böckerna, datorer och smarta tavlor har hittat in i elevernas vardag, men ofta hamnar de ändå sitta still och lyssna i samma gamla klassrum. När jag blir upprörd över skolsystemet, läroplanen eller uttråkad av traditionell undervisning, brukar jag drömma om att starta en ny skola, en skola där jag skulle få förändra allt. Och det skulle naturligtvis betyda att allt skulle bli bättre.
Tyvärr är drömmen om en egen skola inte så enkel att genomföra. Istället skulle jag vilja införa ens en liten del av drömskolan i elevernas vardag redan idag. Men vad är det som skulle vara så nyskapande och annorlunda? Pedagogiken behöver kanske inte vara så ny, men jag är ett stort fan av ”learning by doing”; att lära sig genom att göra något konkret.
Som exempel kan jag ge ett evenemang som ordnades av Lönkans elevkår förra veckan. Eleverna planerade och ordnade självständighetsbal för eleverna i årskurs 7-9. Inget underligt med det, men jag vill poängtera att de lärde sig och övade mycket mer än de hade kunnat tro. De lärde sig ledarskap, långsiktig planering, ekonomi och demokrati. De funderade vem som är bra på vad och delade uppgifter inom bland annat dekoration, matlagning, dukning, underhållning, teknik och så vidare. Eleverna hade olika tankar om marknadsföring och vad som gör en festmåltid. Vi räknade ut hur många deciliter varje elev dricker och kilopris i butiken, funderade på recept och hur man skapar trivsel för alla. Jag lärde mig också mycket om elevernas intressen och fick se att de kunde vara experter inom oanade områden. Jag skulle kunna göra en lång lista över hur mycket vi tillsammans lärde oss av något så enkelt som att ordna ett praktiskt evenemang.
Tyvärr var det främst elevkårsstyrelsen som fick denna ”utbildning”. Jag skulle gärna se att man kunde arbeta så här konkret i alla ämnen! Jag vet att det redan görs mycket laborationer och att man försöker göra saker som verklighetstroget som möjligt, men i min drömskola tar man det ett steg längre och ”gör” allt man ska lära sig. Varje elev skulle känna sig motiverad och se varför man har nytta och glädje av kunskap och färdigheter. Jag tror också att den här skolan redan finns. Den kallas i folkmun för Livet.
//Runa jobbar som speciallärare på Lönkan
02
december
2011
Ungdomsstyrelsens rikskonferens och den första LedA-utbildningen i Vasa 3-4.12
Det har varit full fart på DUA den senaste veckan. Vi har varit i Stockholm på Ungsomsstyrelsens Rikskonferens och lärt oss en massa nytt och spännande. Ett av de intressantaste materialen och metoderna var enligt mig materialet ”Ses offline?” om unga sex och internet. Det är ett väldigt aktuellt och viktigt material som handlar om integritet, gränssättning och relationer via internet och vi kommer säkert att använda materialet i vår gruppverksamhet.
Ett annat intressant material var machofabrikens material som främst har använts i pojkgrupper och som behandlar vad som kan anses vara problematiskt med det traditionella manlighetsidealet. Materialet består av 17 filmer som sedan kan diskuteras i ungdomsgrupper.
Här kan ni se den första av filmerna : Machofabriken \”På golvet\”
Jag ser så fram emot att få diskutera detta i pojk- och flickgrupper för att se hur de uppfattar filmen.
Nu är vi på väg upp till Vasa för att hålla den första LedA- utbildningen för unga. Utbildningen är från 3-4.12 och det ska bli så roligt och spännande!!
Trevligt veckoslut till er alla! Ta väl hand om er!
//Cecilia
25
november
2011
Veckans gästbloggare: Helena von Schoultz
Idealist – ja visst!
När jag var tonåring och livet började kännas sådär omöjligt som det bara kan göra när man är i den åldern, så bestämde jag mig för att göra något istället för att bara sitta och se världen leva och förändras framför mina ögon. Jag blev politiskt aktiv. Miljön och allt vad grönt och rättvisa heter blev min grej. Jag gick med i Greenpeace, bildade en egen aktivistgrupp med några vänner som gjorde olika ”actions”, bl.a. en där hälften av gruppen lade sig på marken utanför Mc Donalds och andra hälften delade ut gratis veganmat till de som gick förbi.
Det kändes bra och jag trodde verkligen på det jag höll på med. Det gav mening och motivation att fortsätta leva; jag hade verkligen möjlighet att förändra världen!
Sen kom studentmössan, en resa i Centralamerika, byte av hemort och land, studier på universitet… Allt hände och jag bara som flöt med. Jag började långsamt inse att all den energi och det engagemang jag hade haft för min omvärld tynade bort. Politik kändes bara som ett uselt maktspel som jag inte ville vara en del av. I min dagbok som tonåring har jag limmat in en artikel som handlar om hur man när man blir vuxen tenderar att gå från att vara idealist till att bli allt mer konservativ. Jag hade lovat mig själv att inte gå den vägen, men där satt jag och kände mig som allt annat än en idealist. Jag trodde inte längre på att jag kunde förändra världen.
Idag är jag 25 år gammal, har just bytt studieinriktning till kulturproducent, börjat jobba deltid för ett ungdomsförbund och flyttat till en ny stad. För en månad sen var jag med på ett seminarie i Slovenien där jag träffade massor av unga, aktiva och engagerade människor. Det öppnade mina ögon och jag insåg att jag visst fortfarande är en idealist. Jag tror på att jag tillsammans med andra kan göra en förändring. Jag vill jobba med kultur för att jag tror att man genom kultur kan vara mer politisk än genom politiken. Jag vill jobba med barn och ungdomar för att jag tror på dem och deras förmåga att komma med idéer som vi ”vuxna” aldrig skulle tänka på. Och framför allt så tror jag på det idealistiska tankesättet. De må vara orealistiskt många gånger, men det driver i alla fall oss framåt och gör att vi vågar satsa på det vi brinner för.
All förändring kräver insats, vilja och tro på det man gör. Frågan är egentligen bara; vad vill du och vad tror du på?
Våga säga ”Idealist – ja visst!” och gör det du just nu brinner för. Inte bara du mår bra av det, du kanske till och med kan förändra världen. Ingen vet, men det är värt ett försök.
// Helena är Kulturproducentstuderande på Novia och koordinator för Nylands Svenska Ungdomsförbund