18
maj
2012
Veckans gästbloggare: Karin Hautamäki
Om rättvisa
Jag kommer ihåg hur fel det kunde kännas att vara i ett klassrum och i miljön som kallas skola. Jag hör till dem som älskar att lära sig, men skolan handlar om så mycket mer än lärande. I skolan tror jag vi ser delar av vårt samhälle i mindre, och ibland tydligare, format.
Hur duktiga var inte flickorna i vår klass! På åttonde klass hade vi som grupp över nio i medeltal. Ändå var det ofta pojkarna som fick glänsa, tala, dominera. Tappert talade jag, svarade jag och höll mina föredrag om feminism. Ritade upp grafer på tavlan som visade pedagogiskt hur kvinnor och män inte placerar sig jämlikt i arbetslivet trots jämlik utbildning, hur de har lika höga stresshormonnivåer under dagarna och hur kvinnornas inte sjunker till kvällen så som männens gör, för kvinnor gör två jobb – en ute i samhället och en i hemmet.
Och jag var arg. För att vårt samhälle och våra hem var så orättvisa. För att det ibland var så svårt att göra det som ansågs höra pojkar till, nämligen att ta plats. Med sin röst, med sina åsikter, med sina frågor, med sig själv. Att förstå att man inte ser likadant på flickor och pojkar gjorde mig feministiskt frustrerad. Men det att pojkar ibland får vissa saker lättare och det att flickorna ibland inte får lika mycket är inte pojkars eller flickors fel. Vem tar inte emot bra saker som ges?
Det vi måste göra är att uppmärksamma att individer tillskrivs eller avskrivs en massa kvaliteter bara på grund av hen råkat födas till ett visst kön. I det att man upplever någon vara flicka eller pojke vill vi i vårt samhälle ibland se galna saker. Det att vi stirrar oss blinda på grupper som ”pojkar” och ”flickor” är ganska ledsamt, men jag tror att det är grupper vi måste tänka på så länge individer dras neråt eller skuffas uppåt på grund av att många ser kön som viktigt.
Rättvisa är nästan det viktigaste jag vet. För mig är rättvisa det att man försöker ge individer likadana möjligheter. Då måste vi tänka på strukturer. Bara genom att ändra strukturer, som känns så självklara att man oftast inte tänker på dem alls, kan vi skapa en lite bättre värld, i vilken man får bli vuxen och människa på egna villkor. Utan att påverkas av hur andra säger man skall vara, vem som får synas och varför, utan att man i tidningar och medier osynliggör kvinnor. Medierna som omringar oss och som ingen av oss kan undvika kryllar av exempel på orättvisa.
Män syns som experter på det mesta – utom på barnvård, för där tycks kön ha betydelse. Annars menar många att kompetens skall gå framom kön och inser inte att kön i många fall redan är lika med kompetens – för män. Mediebilden är snedvriden och befäster föreställningar om vem som är lämpad för vad och detta gäller kön, ålder, ursprung och fysiska förutsättningar. Därför finns nu Rättviseförmedlingen i Finland. Du kan delta i arbetet att göra Finland till ett bättre land, var alla kan få känna att de kan bli sådana människor de vill bli, utan att känna sig utanför och annorlunda. Fram för allt utan att känna att man har ett helt samhälle av föreställningar – om vad och vem man borde vara – att bekämpa på egen hand.
//Karin tycker om feminism, snälla människor och hårda åsikter. Jobbar på Statsrådets kansli, är kommunalvalskandidat, bloggare på smilla.ratata.fi och medlem bland annat i jämställdhetsgruppen Gamma som hämtat Rättviseförmedlingen till Finland.
11
maj
2012
Veckans gästbloggare: Sara Nöjd
Den oförutsägbara vägen – varför inte?
Att sitta och skriva detta inlägg till De Ungas Akademi är ännu en sak jag skulle kunna anteckna på en eventuell ”Vad-jag-aldrig-trott-jag-skulle-göra” lista. Året 2011-2012 gick överhuvudtaget inte som jag planerat eller föreställt mig. Efter studentexamen skrevs inträdesproven till Åbo Akademi, då hade man ju stressat i princip hela våren, eftersom man först pluggade till studentexamen och sedan till inträdesproven till de finländska universiteten. Under min skolgång hade jag aldrig problem med att klara mig igenom de krav som ställdes. Om det var något jag hade problem med och behövde jobba på var det endast min egen självkänsla och mitt självförtroende.
Avgångsbetyget från Ekenäs Gymnasium var riktigt bra, studentexamen kunde väl ha gått lite bättre, men ingen katastrof var det heller. Då jag vet att jag har en bra studieteknik och fantiserade om ett välförtjänt, intressant och passligt krävande yrke tänkte jag att Logopedi-linjen i Åbo Akademi var något jag skulle kunna satsa på. Jag fick låna inträdeslitteraturen av en vänlig själ som gick sitt sista år på linjen. Jag skrev provet och hade en känsla av ett det gick helt bra, det var ju inte så svårt ändå? Provets uppbyggnad var likt ett lågstadieprov, vilket jag inte hade förväntat mig. Hur som helst, veckan efteråt kom resultaten på de 21 personer som kommit vidare till intervju. Listan verkade oerhört lång… Men vad ser jag? Näst-längst-ned stod mitt namn! Jag trodde inte att det var sant. Blev genast ivrig för de eventuella kommande logopedistudierna i Åbo Akademi. Men för mycket fick man ju inte fantisera, det slutliga resultatet på de som blivit antagna efter intervjun skulle komma 19 juli. Plåga att vänta i två månader.
Resultatet kom 11 juli. Jag var förtvivlad. Utan studieplats! Jag var inte tillräckligt bra för någon linje jag sökt till. Känslan var obehaglig och tung. De flesta av mina vänner blev antagna till linjerna de sökt till och andra hade redan planerat sina sabbatsår. Men hallå, vad skulle lilla jag göra då? Jag hade ju inte velat ha ett sabbatsår, vadå sabbatsår liksom? Strösa runt i världen utan att göra någonting vettigt? Jag ville börja studera och sedan därifrån ta mig på utbyten, för att ha ”grundtryggheten” säkrad. Det tog tid för mig att acceptera beslutet, jag har ännu idag svårt att förstå hur det kunde gå som det gick. Men folk sade: ”Det löser sig, du kommer se att det har en mening. Ibland går livet lite andra, mer invecklade banor, för att sedan nå det målet just du önskar dig.” De kloka orden sade min granne, och det kommer jag aldrig glömma.
Då det inte gick som jag hade tänkt mig, måste jag ju ändå göra det bästa av situationen, eller så gott jag kunde… Jag bestämde mig för att jobba under hösten, så att jag skulle ha pengar och råd att åka utomlands under våren. Enda nackdelen var ju att under våren måste jag igen läsa på inträdesprov, vilket man inte gör sådär helt automatiskt medan man vistas i ett annat land och i en annan kultur. Utomlands, det var ett måste! Skulle jag typ sitta ett år hemma i lilla Ekenäs och ruttna bort och förklara till alla bekanta: ”Nej, jag studerar inte… jag blev inte antagen för jag var inte tillräckligt bra. Så nu spenderar jag tid hemma med mamma och pappa och ser på Solsidan, det är jätte mysigt det också!” Hmm, nej tack. Jag måste våga ta mig ut i världen och se något annat, lära mig att ta hand om mig själv och klara mig utan den där grundtryggheten. Fastän… lite trygghet ville jag nog ändå ha, så när jag började fundera på vad jag skall göra under tiden jag är utomlands, var jag skall bo och så vidare, började småningom ringa au pair klockor i mitt huvud. Ja, varför inte bli au pair? Gratis boende och jobb endast vardagar (oftast) plus en helt okej lön och en trygg familj att bo hos. Dags att börja leta efter jobb till hösten och au pair-värdfamilj till våren… Check!
Efter mycket fixande bar det av till Schweiz, den 5 januari 2012, för att jobba hos en familj i en liten by vid namnet Salavaux. Mina vänner hade fixat överrasknings ”farväl” party åt mig och hemma hade vi också bjudit nära och kära för att säga adjö. Jag var mer än redo för att dra iväg. Såklart det kom tårar på flygfältet och jag tvivlade på om det här var rätt val. Fastän jag visste att det var dags för mig att pröva på något helt nytt. När jag kom fram körde vi genast hem till den lilla byn, som inte låg så nära några stora städer som t.ex. Lausanne, Zürich eller Genève. Fanns det ens stora städer i Schweiz? Eller var det bara berg, sjöar och lantbruk? Det var ju det enda jag sett av Schweiz. Ända tills jag åkte till au pair träffen för svenska au pairer i Lausanne. Då de andra flickorna berättade var de bodde och var de brukade festa förstod jag att jag bodde ganska långt ifrån alla andra. Det kändes lite tråkigt. Men tågförbindelserna i Schweiz är superbra så det var inte så farligt. I början av min Schweiz-vistelse kändes allting positivt. Allting var nytt och roligt. Jag var inte rädd på tågen, det var roligt att få öva sin franska och att träffa människor i sin egen ålder som man visste att kanske blir ens blivande kompisar. Det är helt värt att pröva på. Att gå med en sådan ”jippiii” känsla i flera månader känns nästan förbjudet och allt för lyxigt!
Visst fanns det tråkiga dagar också, (väldigt tråkiga) men ända sedan jag kom hit (har inte besökt Finland sedan dess) har jag inte haft någon super hemsk hemlängtan. Det känns ibland lite hemskt att erkänna, men det är sant. För mig har det gjort otroligt gott att få ta mig fram i en värld där ingen känner mig, ingen vet ”Ah, det är deras lilla flicka, just det” när jag sätter mig på tåget eller gör något tokigt misstag på franska. Jag kan göra vad jag vill utan att tänka på vad andra tycker. Det oroade jag mig hela tiden för i Ekenäs; mitt rykte, hur jag såg ut, vad andra talade om mig och ifall de också visste vem jag var bara på grund av mitt namn?
Jag visste inte riktigt hur Schweiz som land såg ut förrän jag anlände i januari. Bekanta sade till mig att det är ett otroligt fint land. Nu kan jag meddela det till er alla läsare också! Att se alperna när du åker tåg, går och handlar eller bara är ute och joggar är helt mäktigt. Att ännu till ha en sjö framför som utsikt är helt magnifikt. Tänk er solnedgången här i Lutry! Även om man inte bor nära allt det där (vilket jag nu gör då jag bytt värdfamilj, en annan lång historia som jag blivit starkare av) så är det ingen panik, som sagt är all kollektivtrafik sjukt bra i Schweiz!
Om ni tar er utomlands, var inte rädda! Pröva på det som går att pröva där ni befinner er, var öppensinnade och tänk att det här en ”en-gång-i-livet-upplevelse”. Jag brukar alltid vara feg av mig, men här ändrade jag min attityd (vilket var lätt att göra då ingen kände en från förut) och nu har jag befunnit mig på höga höjder och gjort spännande saker tack vare nya vänner som kommit en nära. Många äventyr har skett och jag har haft tur med väldigt mycket. Men det viktiga är också hur mycket jag lärt mig av själva au pair jobbet; att laga mat, ta hand om barn, passa tider och att inte alltid tänka på sig själv i första hand. Oroa er inte för framtiden, saker och ting löser sig. Det som kan tänkas vara det värsta som hänt dig kan visa sig vara det bästa som någonsin kunnat hända! Tro mig! Lär dig helt enkelt svara; ”Why not?” och se vilken labyrint-väg ditt liv tar. Kanske jag har blivit för påverkad av detta ”allt har en mening” tramset, för här sitter jag och skriver fastän jag borde spendera min tid med att läsa på det kommande inträdesprovet i Finland. Är lite avundsjuk på de svenska au pairerna som inte har någon stress alls, i Sverige är det inga inträdesprov och man kan söka in till skolor både på höst- och vårterminer. Undra på att det kryllar av svenska au pairer här!
Kom ihåg, planerna behöver inte ändras även om vissa händelser stannar upp planerna på vägen. Lycka till!
// Sara, Au pair i Schweiz
04
maj
2012
Veckans gästbloggare: Sofia Haglund
När jag gick på nian i högstadiet hade jag en stor kompiskrets med många nära vänner som alla hade planerna inför hösten klara. Jag kommer från Ekenäs där möjligheterna för vidarestudier finns men där fanns inget som intresserade mig. Gymnasiet dit alla mina närmaste vänner skulle och studera var ett helt uteslutet alternativ för mig. Jag var inte så bra i skolan, jag hade varken motivation eller intresse för att läsa på prov och försöka lära mig något.
Jag blev intresserad av en utbildning via Axxell, Ungdoms-och fritidsinstruktörlinjen. Arbetet att jobba med unga och med något inom det sociala området har så gott som alltid intresserat mig. Ända hindret för mig med denna utbildning var att den var i Esbo. Då skulle jag inte kunna umgås med mina vänner i veckorna eller gå i skola tillsammans med dem som jag hade gjort i 9 års tid.
Jag sökte in till skolan, åkte på inträdesförhör och blev mer och mer intresserad av själva utbildningen. Fast jag i själva verket var väldigt rädd och osäker inför hösten och framtiden. När antagningsbreven skickades hem i mitten av juni, och jag fick veta att jag blev antagen till utbildningen blev jag ännu mer osäker och rädslan blev starkare.
Jag skulle flytta till Esbo. En stad som jag inte visste någonting om, bo på ett internat med många okända människor, börja en klass där jag inte visste namnet på någon, studera med människor från olika städer med olika bakgrunder. Tänk om jag inte skulle trivas?
Trots alla dessa tankar bestämde jag mig till slut på att flytta in på internatet och börja studera till ungdoms och fritidsinstruktör i Esbo i augusti 2008.
Första dagen i skolan var väldigt pirrig, jag kom in på en skolgård med stora trähus, gräsmattor och hade ingen aning om vart jag skulle gå. Några äldre studerande satt och rökte vid en bänk på gården. Efter en stund ropade de till mig vilken byggnad jag skulle till, jag gick dit och fick min nyckel och gick upp med mina saker till mitt rum och träffade den studerande som jag skulle bo ihop med.
Efter förmiddagen kändes allting mycket bättre, jag hade träffat min klass som jag skulle studera med i 3år framåt och fått en inblick hur studierna går till. Det kändes rätt.
Mina vänner studerade i Gymnasiet i Ekenäs och umgicks mycket på fritiden, sågs varje dag i skolan. Jag var bara med på veckosluten då jag var hemma. Det funkade bra. Jag förstod inte varför jag hade haft så stor rädsla inför det. Vännerna i min hemstad fanns ändå där fastän jag inte gick i skola med dem, och nya vänner i min skola hade jag skaffat och trivdes som fisken i vattnet.
Att flytta till en helt ny stad som 16 åring, börja studera med okända människor och få ”börja ett nytt liv” i en ny skola är ett av de bästa val jag har gjort i mitt liv. Jag lärde mig mycket. Bland annat hur man skall laga mat, städa och framför allt att respektera andra och att umgås med olika personer med olika personligheter. Att bo i ett internat med 10 personer per trappuppgång har inte alltid varit det lättaste. Att ha 10 personer runt sig i 24/7 har trots allt varit en trygghet men ändå väldigt jobbigt vissa dagar. Mycket ljud, studeranden i olika åldrar med olika intressen och i olika stadier i sitt liv och i sin mognad.
Jag uppmanar alla som har svårt att bestämma sig inför höstens fortsatta studier att tänka på detta och se möjligheter i att kanske flytta till en ny stad eller börja en skola där de inte känner någon från tidigare. Det kan kännas ovant, obehagligt och stort. Men det blir bra. Man är ofta inte ensam det är säkert någon som är i samma sits. Man lär sig mycket, växer som människa och lär sig massor.
Under mina tre år på Axxell Finns lärde jag känna både studeranden och läraren som var helt underbara. Sådana personer som jag aldrig skulle ha lära känt ifall jag skulle ha stannat och studerat i min hemstad. Ifall jag inte skulle ha studerat så skulle jag inte heller fått uppleva mina praktikperioder där jag lärde mig massor och även fick brädda på mitt sociala nätverk som är väldigt viktigt nu i mina fortsatta studier på Yrkeshögskolan Novia.
Jag blev klar ungdoms-och fritidsinstruktör i juni 2011. Jobbar för andra året på Raseborgs ungdomsbyrå på sidan av mina studier där jag läser medborgaraktivitet och ungdomsarbete för första året och praktiserar för tillfället på De Ungas Akademi.
Allt det här skulle jag inte göra ifall jag skulle ha tackat nej till min studieplats på Axxell Finns för snart 4 år sedan.
Ha en trevlig sommar, hoppas ni också får en lärorik och framför allt rolig studietid!
//Sofia
24
april
2012
Fråga en vuxen man: Henric Öhman
Vad är den hemskaste saken som har hänt i ditt liv? Är det lättare att vara vuxen än att vara barn? Är det svårt att söka jobb? Henric ‘Hencka’ Öhman svarar på ungas frågor i DUA:s serie ”Fråga en vuxen man”.
Hencka funderar på och delar med sig av sina tankar kring hur viktigt det är att tro på sig själv, hur hemskt den kan vara då förhållanden tar slut och hur det ibland kan vara en bra sak att ”bråka” lite.
Tack så mycket för dina visa och fina svar Hencka!
Är du vuxen? Skicka videon till någon ung som du vet att funderar på de här frågorna.
Är du en ungdom? Skriv in de frågor som du skulle vilja fråga en vuxen under klippet eller skicka in dem till info@dua.fi.
20
april
2012
Det är NU det händer a.k.a. DUA har SÅ mycket bra på gång
Våren är här i all sin ljusa härlighet och för DUA:s del innebär detta massor med grupper, utbildningstillfällen och möten med fina människor.
Nästa vecka börjar Tutorutbildningssäsongen och först ut är tutorerna i Karis-Billnäs gymnasium tätt följda av Norsens blivande tutorer. Det blir intensiva dagar fyllda med gruppdynamik och ledarskap.
Nästa vecka 27.4 är det också dags för det Värdecafé där unga och äldre träffas för att diskutera och filosofera kring temat ”Respekt”.
Då vi gå gått över till maj månad ordnar vi föreläsningar om ledarskap och generationsmöten med Emma Pihl i Helsingfors torsdag 10.5 och Vasa fredag 11.5. Emma tar upp hur ledare och arbetsplatser har mycket att vinna då de sammanför olika generationernas styrkor och kunskap. Som till exempel tidigare generationers erfarenhet samt nya generationens digitala förmåga och nytänkande idéer.
Helgen efter detta 12-13.5 håller vi Ledaskapsutbildningen LedA för 15-19-åringar i Borgå. Det blir helg fylld med lite teori och mycket praktik om bland annat retorik, personligt ledarskap och gruppdynamik.
Låter något av detta intressant och som något du skulle vilja delta i? Kontakta oss så fixar vi det!
Vårglädje och inspiration önskas er alla från De Ungas Akademi!
05
april
2012
Veckans gästbloggare: Marie Yläoutinen
De säger att man börjar bli gammal när man börjar förlåta sina föräldrar…
Jag är 13 år gammal och sitter i lekstugan på vårt sommarställe ute i yttre skärgården. Det är lördag kväll, juni, och jag andas in första andetagen av sommarlov. Du kanske tror att jag är lycklig? Då beror det på att du är en torr fullvuxen, jävla fossil, stick och dra. Du ska inte se att jag gråter, jag är tuff nog att ta det här. Alla andra är ute och festar och jag sitter här, totalt isolerad från allt. ”För att du är för liten…”
14, 15, 16. Jag är 17 och ser bakåt på åren som gått. Det har inte varit lätt. Åren har lämnat sina spår i mig, spår som jag vet att är eviga.
Jag funderar ofta på hurudan jag månne var idag, ifall jag aldrig haft några begränsningar och skulle ha fått komma och gå som jag ville. Skulle jag ha t.ex. varit populärare då? Vad skulle det ha lett till? Själv tror jag att friheten skulle ha gjort mig till en självsäkrare tonåring och då också mer ”poppis”. Men varför valde mina föräldrar då att inte ge mig friheterna som skulle ha gjort mig sådan? Säkert ville de skydda mig, men från vad egentligen…?
När jag idag ser på ungdomar i min ålder som under sina mest kritiska tonår varit populära, kan jag se att de flesta ännu umgås inom samma kretsar, ser lika ut och sysslar med samma fritidssysslor som alltid. Dessa ungdomar har ofta inte ännu börjat utveckla sin egna identitet, utan lever innanför sin trygga bubbla. Men hur går det för dem när de mitt i allt flyttar bort till en annan ort för att eventuellt studera och inte längre har sin bubbla kvar? Först nu när de får en ny start börjar de fundera över vem de egentligen är och med vem de vill umgås med.
Ja, bra att ni kom igång ni också med det ”vi andra” kämpat hårt med de senaste åren.
Visste mina föräldrar det här när de valde att vara stränga med mig? Visste de hurudan jag skulle ha blivit om jag varit friare? Att jag säkert skulle ha varit självsäkrare under mina tonårsår, men att jag då troligen skulle ha mognat först senare, först i vuxen ålder. Ifall de visste, tror jag att de tänkte att jag nog kan hitta min självsäkerhet senare, när jag hittat mig själv, och då hittat min självsäkerhet i mig själv och i att vara mig själv. Jag tror att de visste, och då visste de väl också det jag nu kan inse, att den självsäkerheten jag då som ”poppis” skulle ha haft skulle ha varit baserad på att vara tuff och ett mål för avund, inte på ren och god självkänsla.
Jag kan väl bara tacka mina föräldrar här och nu. Tack.
Det är först nu jag inser vilken betydelse de senaste åren och valen mina föräldrar gjort för mig, har haft för min utveckling till den jag är idag. Och det är först nu jag lärt mig att se skillnaden mellan barn och vuxna. Sorry kids, men det ligger en sanning i det vi fått höra så många gånger:
”… för att du egentligen inte vet vad du vill. En vuxen ser saker ur ett mycket långsiktigare perspektiv. Du kommer att förstå när du lite vuxit, och då kommer du att tacka mig för att jag sa nej.”
//Marie trivs i Tölö specialiceringsgymnasium och är ivrig inför framtiden. Hon är intresserad av konst, särskilt musik, och älskar att resa och att umgås med sina vänner.
30
mars
2012
Veckans gästbloggare: Sinéad Obrey
Framtid och drömmar
Min framtid har alltid varit väldigt klar för mig. Men på senaste tiden har jag funderat… är det nödvändigtvis en bra sak? Jag menar, jag har stängt alla dörrar. Trots det vet jag att det här är vad jag vill göra. Skriva, bli författare, jobba på bokförlag. Det har varit min dröm sedan femårsåldern.
Jag känner sådana som säger att de inte har någon aning vad de vill bli. Senast idag sade min klasskompis till mig: ”Jag vet inte vad jag kan bli. Jag vet liksom inte vad det finns att göra.” Jag blev helt chockerad – vadå finns! – du har ju alla valmöjligheter i världen! Men kanske det inte är en så bra sak heller.
Så borde man ha sitt drömyrke klart framför sig, eller är det något man borde finna? Det varierar ju mycket från människa till människa, förstås; jag känner sådana som inte alls oroar sig, och sådana som håller på och kryper ur sitt skinn av rädsla för att tiden rinner i väg.
Så jag har börjat oroa mig. Är det här vad jag vill? Alla andra har fortfarande massvis med alternativ; och det har jag även jag om jag vågade se på annat än bara författarskapsdrömmen. Till exempel historia, som jag älskar nästan lika mycket som svenskan, är det en karriärmöjlighet för mig?
Men nu skall jag inte skriva bara om mig själv här. Jag såg nyligen en video med ett klokt tips; ”Tree Branching”. Man skulle skriva ner alla sina drömmar på en lista, och försöka koppla ihop dem med varandra, se saker de hade gemensamma, för att kunna koppla ihop dem med varandra. Om du exempelvis vill resa jorden runt, skriva artiklar och se en fashionshow i Milan (det finns väl fashionshower i Milan, hoppas jag?); varför inte koppla ihop dem alla? Jag kan nödvändigtvis inte säga att alla drömmar har så här mycket gemensamt, men kanske det ändå är värt ett försök…
//Sinéad är 13 och älskar att skriva och läsa
16
mars
2012
Fråga en vuxen man: Misha Eriksson
Varför känner man sig ful när man är ledsen? Tycker du att du blir accepterad för hur du klär dig? Vad ska jag göra efter gymnasiet? Misha Eriksson svarar på ungas frågor i DUA:s serie ”Fråga en vuxen man”.
Misha är van vid att svara på ungas frågor för han arbetar som studiehandledare på Mattlidens gymnasium. Han gör ett jättebra jobb både där och här i vår serie. Tack Misha!
Är du vuxen? Skicka videon till någon ung som du vet att funderar på de här frågorna.
Är du en ungdom? Skriv in de frågor som du skulle vilja fråga en vuxen under klippet eller skicka in dem till info@dua.fi.
09
mars
2012
Fråga en vuxen man: Andreas Siverståhl
Varför är morötter avlånga? Varför är det så lätt att gifta sig men så komplicerat att skilja sig? Varför ska man dö? Andreas Siverståhl från Svenska Scoutförbundet svarar på ungas frågor i DUA:s serie ”Fråga en vuxen man”.
Vår serie där vuxna svarar på ungas frågor har tagits väl emot och vi har fått mycket positiv feedback för initiativet. Denna gång är det Andreas från Sverige som svarar på de svåraste frågorna hittills. Men han sköter sig otroligt bra, så tack så mycket för detta Andreas!
Är du vuxen? Skicka videon till någon ung som du vet att funderar på de här frågorna.
Är du en ungdom? Skriv in de frågor som du skulle vilja fråga en vuxen under klippet eller skicka in dem till info@dua.fi.
02
mars
2012
Veckans bloggare: Mathias Rosenlund
Jag är inte längre en främling
En av mina favoritförfattare just nu heter Kristian Lundberg och kommer från Malmö i Sverige. Han skriver ganska tunna böcker, men de kan ibland kännas lite svåra och tunga att läsa. Jag läser till exempel sånt här i hans böcker: ”jag är en främling: inte ska jag tillhöra, inte kommer denna värld att bli min.” Och så känns det ju ibland för mig också. Det kan kännas som om ingen plats riktigt är min. Det kan kännas som om ingen riktigt ser mig och får mig att känna mig viktig. Jag minns att jag kände det så väldigt ofta när jag gick i skolan. I högstadiet, och i gymnasiet. Nästan alltid hade jag en känsla av att världen och människorna inte hade något som helst behov av mig. Det är förbannat tungt att känna så. Jag kallade mig för ”Alone in Crowd” på olika communityn på nätet (det betyder ungefär ”Ensam i Sällskap” på svenska). Sedan började jag läsa, och jag hittade ett sätt att nå fram till en egen plats i livet.
I böckerna och litteraturen kan jag känna att jag får plats att vara den som jag innerst inne upplever att jag är. Den som jag vill vara. En berättelse kan ju betyda så mycket! En bok kan vara så viktig. Inte viktigare än själva livet. Inte viktigare än vännerna, eller familjen. Men böcker kan ändå vara något så sjukt bra. Samma sak kan förstås gälla för filmer och musik och konst och sport och religion (och så vidare), men i mitt fall råkar det vara böcker som har en betydelsefull plats i livet.
Om man dessutom har likasinnade vänner som man kan dela allt det som man hittar i böckerna och litteraturen med, ja, då har man hittat något som består länge. Kanske hela livet ut. Varje bok kan leda till en ny bok. Varje berättelse till en ny berättelse. Jag känner mig fortfarande ensam ibland, även om jag redan länge har levt ett så kallat vuxenliv. Men nu har jag lärt mig att det finns sätt att komma vidare från de där jobbiga känslorna. Det verkar också Kristian Lundberg veta, och jag tror att det delvis är av den orsaken som han skriver sina böcker.
// Mathias, vill möta människor. Han vill att andra ska känna sig sedda, och han vill också själv bli sedd. När han inte är på jobb som ungdomsarbetare skriver han litteraturkritik (och en bok).







