Den oförutsägbara vägen – varför inte?

Att sitta och skriva detta inlägg till De Ungas Akademi är ännu en sak jag skulle kunna anteckna på en eventuell ”Vad-jag-aldrig-trott-jag-skulle-göra” lista. Året 2011-2012 gick överhuvudtaget inte som jag planerat eller föreställt mig. Efter studentexamen skrevs inträdesproven till Åbo Akademi, då hade man ju stressat i princip hela våren, eftersom man först pluggade till studentexamen och sedan till inträdesproven till de finländska universiteten. Under min skolgång hade jag aldrig problem med att klara mig igenom de krav som ställdes. Om det var något jag hade problem med och behövde jobba på var det endast min egen självkänsla och mitt självförtroende.

Avgångsbetyget från Ekenäs Gymnasium var riktigt bra, studentexamen kunde väl ha gått lite bättre, men ingen katastrof var det heller. Då jag vet att jag har en bra studieteknik och fantiserade om ett välförtjänt, intressant och passligt krävande yrke tänkte jag att Logopedi-linjen i Åbo Akademi var något jag skulle kunna satsa på. Jag fick låna inträdeslitteraturen av en vänlig själ som gick sitt sista år på linjen. Jag skrev provet och hade en känsla av ett det gick helt bra, det var ju inte så svårt ändå? Provets uppbyggnad var likt ett lågstadieprov, vilket jag inte hade förväntat mig. Hur som helst, veckan efteråt kom resultaten på de 21 personer som kommit vidare till intervju. Listan verkade oerhört lång… Men vad ser jag? Näst-längst-ned stod mitt namn! Jag trodde inte att det var sant. Blev genast ivrig för de eventuella kommande logopedistudierna i Åbo Akademi. Men för mycket fick man ju inte fantisera, det slutliga resultatet på de som blivit antagna efter intervjun skulle komma 19 juli. Plåga att vänta i två månader.

Resultatet kom 11 juli. Jag var förtvivlad. Utan studieplats! Jag var inte tillräckligt bra för någon linje jag sökt till. Känslan var obehaglig och tung. De flesta av mina vänner blev antagna till linjerna de sökt till och andra hade redan planerat sina sabbatsår. Men hallå, vad skulle lilla jag göra då? Jag hade ju inte velat ha ett sabbatsår, vadå sabbatsår liksom? Strösa runt i världen utan att göra någonting vettigt? Jag ville börja studera och sedan därifrån ta mig på utbyten, för att ha ”grundtryggheten” säkrad. Det tog tid för mig att acceptera beslutet, jag har ännu idag svårt att förstå hur det kunde gå som det gick. Men folk sade: ”Det löser sig, du kommer se att det har en mening. Ibland går livet lite andra, mer invecklade banor, för att sedan nå det målet just du önskar dig.” De kloka orden sade min granne, och det kommer jag aldrig glömma.

Då det inte gick som jag hade tänkt mig, måste jag ju ändå göra det bästa av situationen, eller så gott jag kunde… Jag bestämde mig för att jobba under hösten, så att jag skulle ha pengar och råd att åka utomlands under våren. Enda nackdelen var ju att under våren måste jag igen läsa på inträdesprov, vilket man inte gör sådär helt automatiskt medan man vistas i ett annat land och i en annan kultur. Utomlands, det var ett måste! Skulle jag typ sitta ett år hemma i lilla Ekenäs och ruttna bort och förklara till alla bekanta: ”Nej, jag studerar inte… jag blev inte antagen för jag var inte tillräckligt bra. Så nu spenderar jag tid hemma med mamma och pappa och ser på Solsidan, det är jätte mysigt det också!” Hmm, nej tack. Jag måste våga ta mig ut i världen och se något annat, lära mig att ta hand om mig själv och klara mig utan den där grundtryggheten. Fastän… lite trygghet ville jag nog ändå ha, så när jag började fundera på vad jag skall göra under tiden jag är utomlands, var jag skall bo och så vidare, började småningom ringa au pair klockor i mitt huvud. Ja, varför inte bli au pair? Gratis boende och jobb endast vardagar (oftast) plus en helt okej lön och en trygg familj att bo hos. Dags att börja leta efter jobb till hösten och au pair-värdfamilj till våren… Check!

Efter mycket fixande bar det av till Schweiz, den 5 januari 2012, för att jobba hos en familj i en liten by vid namnet Salavaux. Mina vänner hade fixat överrasknings ”farväl” party åt mig och hemma hade vi också bjudit nära och kära för att säga adjö. Jag var mer än redo för att dra iväg. Såklart det kom tårar på flygfältet och jag tvivlade på om det här var rätt val. Fastän jag visste att det var dags för mig att pröva på något helt nytt. När jag kom fram körde vi genast hem till den lilla byn, som inte låg så nära några stora städer som t.ex. Lausanne, Zürich eller Genève. Fanns det ens stora städer i Schweiz? Eller var det bara berg, sjöar och lantbruk? Det var ju det enda jag sett av Schweiz. Ända tills jag åkte till au pair träffen för svenska au pairer i Lausanne. Då de andra flickorna berättade var de bodde och var de brukade festa förstod jag att jag bodde ganska långt ifrån alla andra. Det kändes lite tråkigt. Men tågförbindelserna i Schweiz är superbra så det var inte så farligt. I början av min Schweiz-vistelse kändes allting positivt. Allting var nytt och roligt. Jag var inte rädd på tågen, det var roligt att få öva sin franska och att träffa människor i sin egen ålder som man visste att kanske blir ens blivande kompisar. Det är helt värt att pröva på. Att gå med en sådan ”jippiii” känsla i flera månader känns nästan förbjudet och allt för lyxigt!

Visst fanns det tråkiga dagar också, (väldigt tråkiga) men ända sedan jag kom hit (har inte besökt Finland sedan dess) har jag inte haft någon super hemsk hemlängtan. Det känns ibland lite hemskt att erkänna, men det är sant. För mig har det gjort otroligt gott att få ta mig fram i en värld där ingen känner mig, ingen vet ”Ah, det är deras lilla flicka, just det” när jag sätter mig på tåget eller gör något tokigt misstag på franska. Jag kan göra vad jag vill utan att tänka på vad andra tycker. Det oroade jag mig hela tiden för i Ekenäs; mitt rykte, hur jag såg ut, vad andra talade om mig och ifall de också visste vem jag var bara på grund av mitt namn?

Jag visste inte riktigt hur Schweiz som land såg ut förrän jag anlände i januari. Bekanta sade till mig att det är ett otroligt fint land. Nu kan jag meddela det till er alla läsare också! Att se alperna när du åker tåg, går och handlar eller bara är ute och joggar är helt mäktigt. Att ännu till ha en sjö framför som utsikt är helt magnifikt. Tänk er solnedgången här i Lutry! Även om man inte bor nära allt det där (vilket jag nu gör då jag bytt värdfamilj, en annan lång historia som jag blivit starkare av) så är det ingen panik, som sagt är all kollektivtrafik sjukt bra i Schweiz!

Om ni tar er utomlands, var inte rädda! Pröva på det som går att pröva där ni befinner er, var öppensinnade och tänk att det här en ”en-gång-i-livet-upplevelse”. Jag brukar alltid vara feg av mig, men här ändrade jag min attityd (vilket var lätt att göra då ingen kände en från förut) och nu har jag befunnit mig på höga höjder och gjort spännande saker tack vare nya vänner som kommit en nära. Många äventyr har skett och jag har haft tur med väldigt mycket. Men det viktiga är också hur mycket jag lärt mig av själva au pair jobbet; att laga mat, ta hand om barn, passa tider och att inte alltid tänka på sig själv i första hand. Oroa er inte för framtiden, saker och ting löser sig. Det som kan tänkas vara det värsta som hänt dig kan visa sig vara det bästa som någonsin kunnat hända! Tro mig! Lär dig helt enkelt svara; ”Why not?” och se vilken labyrint-väg ditt liv tar. Kanske jag har blivit för påverkad av detta ”allt har en mening” tramset, för här sitter jag och skriver fastän jag borde spendera min tid med att läsa på det kommande inträdesprovet i Finland. Är lite avundsjuk på de svenska au pairerna som inte har någon stress alls, i Sverige är det inga inträdesprov och man kan söka in till skolor både på höst- och vårterminer. Undra på att det kryllar av svenska au pairer här!

Kom ihåg, planerna behöver inte ändras även om vissa händelser stannar upp planerna på vägen. Lycka till!

// Sara,  Au pair i Schweiz